jasså så var man tvungen att gå upp redan klockan 06.30 idag då. Lagom trött eftersom man kom i säng vid två tiden. Men men jag kunde inte sova vidare eftersom de började riva ut köket en halvtimme senare. Slog, bankade, borrade och sågade. Ett härrans liv förde dem iaf så det var näst intill omöjligt att ens höra vad man tänkte. Så jag bestämde mig för att klä på mig kläderna och ta tunnelbanan in till staden. Till min förvåning uppnådde graderna redan 10 vid denna tidiga morgon. Då tänkte jag ähh ingen jacka blir ju varmare framåt dagen. Valet mitt blev riktigt då jag tycker det är varmt med en skjorta och en cardigan på mig. Tog mig en liten macka från sandys och en färskpressad apelsinjucie till frukost och satte mig ner i lugnet i "kungsan" (kungsträdgården) för de som ej är närvarande.



Träden har precis slagit ut och fontänerna sprutar av full glädje mitt i stockholms kärna, visst är det ljuvligt att vara stockholmare ibland. Man bara andas in den ljumma luften i ådrorna och njuter av vad omgivningen har att erbjuda när man sitter på bänken och precis har börjat prata med en främmande person ungefär 34 cm brevid mig. Jag har ju blivit socialt *missanpassad nere i Österrike nämligen så jag kan nästan inte dra mig för att inte prata med folk. Jag måste ta kontakt hela tiden och denna gång var det en vacker dam i sina bästa år på bänken brevid mig. *Missanpassad är att man knappt hälsar på folk man känner i tunnelbanan på detta underbar sociala ställe.



Är det så här i alla storstäder. Detta var ett syndrom jag helt och hållet hade glömt bort. Vad tjänar det till att man bara skall sitta och kolla ner i baken när man är ute på stan. Först och främst skall man vara rakryggad och gärna kolla folk i ögonen. Vad är det å bli nervös av? vi äter väl inte upp varandra, eller? Man ser ju direkt om en person känner igen dig. Varför inte gå fram och bara fråga lite försktigt "har vi setts förr?" Ne för man får ju självklart svaret tillbaka i denna fantastiska omgivning "ne jag tror inte det!".

Error rewind..... lejwfkhdbfjdbfejdlakdksdkbsdf
Detta går ej för sig Jag tänker ganska mycket på pippi långstrump när jag funderar på hur det egentligen ligger till. Pippi ser jag som en otroligt social person som vågar ta för sig i samhället, det är härligt att se. Det finns egentligen inget att skämas över.



I det stora hela så är jag rätt nöjd med mig själv iaf. Jag skall försöka leva kvar lite av det syndrom jag fick nere i österrike. Fortsätta prata med folk, hälsa på de jag känner för att hälsa på helt enkelt. Ge ifrån mig ett leende till personer som ser lite bittrare ut än normalt. Sprida glädje helt enkelt. Vem har mått dåligt av något sådant. Inte jag! Lär inte börja göra det heller, jag kommer fortsätta i dessa spår hela våren och sommaren och långt in på nästa år tills dessa blommor har vissnat. Ta vara på dagen mina vänner och låten inte förfölja er på ett dåligt sätt. Ta den som den kommer och gör det bästa av situationen, för du är aldrig sämmre än någon annan.



Nu sitter jag ut tiden i BrunoG innan jag skall iväg och träffa Rebecca. Idag var det inte jag som var segast upp ur sängen när det gäller oss två. Tillhör ovanligheten att jag är först upp men då är det ju självfallet värt att skriva upp för en gångs skull när jag är först upp. Får se vad resten av dagen har att redovisa. Jag har inte så mycket energi så att jag orkar springa omkring. Men i solen orkar jag vara och det är väl nog för min smak. Svart kaffe som börjar svalna är tecknet på att man skriver för långsamt. För jag skulle kunna skriva 135 rader till men då hinner det bli kallt.


±