Ni har väl redan läst i pressen
om Animala världskongressen
som hölls i all högtidlighet
på slätten öster om Tibet?
Där samlades de främsta essen
från jordens alla hörn:
en stork, en myra och en björn,
ett bi som hade med sig honung
till Gustav lejon, djurens konung,
som slog en klubba i ett bord
och började med dessa ord:

"Först har vi fråga nummer elva -
(i djurens värld är detta rätt,
dom har ett annat räknesätt)
- först har vi fråga nummer elva.
Den gäller inte alls oss själva -
vi klarar oss ju rätt galant.
 Men det är inte likadant
med detta stackars mänskosläkte
som häromkvällen oss förskräckte
med ännu en atombombssmäll.
D´e synd på en sån vacker kväll.
D´e inte rätt mot naturen,
det bara irriterar djuren,
och sånt har människan inget för -
det bara smäller så dom dör.
Och risken, som jag sagt förut,
är att dom alldeles dör ut.

Det gäller för oss i punkt elva
att inte tänka på oss själva
utan på dessa minsta små
som uppå sina bakben gå.
Vi måste ha, det är min mening
en djurensMänskoskyddsförening!

(Applåder, väsningar med mera.)
(En orm kan inte applodera.)

Nu yttrade en vresig utter
(man blir ju sur av kalla futter):
"Ja detta är ju lätt att säga,
men huru bör man gå till väga?
Man tappar ju livet på tron
så fort man ser en sån person
som med sin bössa går omkring.
Mot dumhet hjälper ingenting.
Jag frågar: vari ligger charmen
hos folk med huvudet under armen?"

Nu var det halsen på giraffen
som inte kunde hålla klaffen:
"Jag tycker inte alls om han.
Jag tycker synd om människan.
Det är så lite man kan göra,
men jag och hustru tänkte höra
om det finns ett par tre ibland dom
som vår familj kan få ta hand om?
det vore säkert bra för dem
att leva i ett lyckligt hem."

"Inackordering hos giraff -
det vore just ett syndastraff!"
sa tigern; skrattade så glatt
så han blev strimmig utav skratt.
"Nej, nu ska ni på tigern lita:
Dom svarta jagas av dom vita
All right, dom vita jagar jag!
Det är ett strålande förslag,
för om det inga vita finns
så mår den svarte som en prins."

Nu Gustav Lejon själv tog ordet
och slog sin klubba hårt i bordet:
"Så lätt man kommer ej ifrån det.
Det gäller människobeståndet.
För mig, som djur, det uppenbart är
att alla skilda mänskoarter
på jorden bör få vara kvar,
så våra barn och barnbarn har
en chans att se hur dom ser ut.
För det vore synd om dom tog slut.
Dom är ju roliga att se på,
det kan vi väl alla gå me´ på?
Vi måste bilda resarvat
där vi får hålla dom med mat
och där dom inte har nåt krut
så dom sej inte rotar ut.
Och tänk vad våra barn sej glädjer
en dag när det är veckert väder
då kan vi ta dom med oss dit
och titta på en skojig vit
som äter ägg och kastar skal
i skogens tysta pelarsal!"

Då talte ugglan som en bok
(Hon är ju obeskrivligt klok):
"Helt otänkbart att genomföra´t!
Det kan man ju räkna ut med örat
att vi inte har möjlighet
att ändra det förhållandet
att mänskorna är skapta vilda.
Vad är det för idé att bilda
en sådan Mänskoskyddsförening
som skulle ha en enda mening
att göra mänskor tamare
när våra egna gamar e´
som änglar, om man jämför dom o´
ett exemplar av släktet homo?
Se på en kärring som är arg -
d´e värre än den värsta varg!
Jag har en bilderbok med kungar
varmed jag skrämmer mina ungar!
- Nej, strunt i detta vilda folk!
Låt oss ha livat i vår holk!
Låt mänskor vara som dom vill:
låt dom i fred få ställa till
så att dom kan slåss och kivas!
För mänskor ska väl också trivas?
Vi djur ska tänka på oss själva!
Från protokollet stryk punkt elva!"

Så får det bli som ugglan vill,
och detta är förklaring till
att vi av mötet ingenting märkt.
Jo visst ja: Linnman blev ju ringmärkt -
det var det ända som blev klubbat.
När ut i markerna han skubbat
kan nu varända liten mus
få veta var han hållit hus.